EU-domstolen konstaterar i dom i mål C61/22, Landeshauptstadt Wiesbaden att kravet på att identitetskort ska innehålla två fingeravtryck är förenligt med de grundläggande rättigheterna avseende respekt för privatlivet och skydd av personuppgifter.
Av domen framgår att en tysk medborgare hade ansökt om att den behöriga myndigheten (Wiesbadens stad) skulle utfärda ett nytt identitetskort till honom, som inte innehöll hans fingeravtryck. Myndigheten avslog denna ansökan och den berörda personen överklagade avslagsbeslutet till domstol.
Den tyska domstolen har i samband med handläggningen av målet om detta överklagande begärt att EU-domstolen ska pröva giltigheten av den EU-förordning som föreskriver en skyldighet att införa två fingeravtryck i lagringsmediet i identitetskort.
EU-domstolen gör efter en fördjupad prövning av giltighetsfrågan följande bedömning. Skyldigheten att införa två hela fingeravtryck i lagringsmediet i identitetskort utgör en begränsning av de grundläggande rättigheterna avseende respekt för privatlivet och skydd av personuppgifter, vilka garanteras i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
Införandet av fingeravtryck i identitetskort är dock en åtgärd som motiveras av målet att motverka tillverkning av falska identitetskort och identitetsstöld samt av målet att uppnå interoperabilitet mellan olika kontrollsystem. Denna åtgärd är nämligen ägnad att och nödvändig för att uppnå de eftersträvade målen och kan inte anses vara oproportionerlig i förhållande till dessa mål.
Införandet av fingeravtryck i identitetskort bidrar i synnerhet till att motverka tillverkning av falska identitetskort och identitetsstöld. Åtgärden är i så måtto ägnad att bidra till att skydda de berörda personernas privatliv och, i ett större perspektiv, till att motverka brottslighet och terrorism. Åtgärden gör det dessutom möjligt att tillgodose alla unionsmedborgares behov av att kunna identifiera sig på ett tillförlitligt sätt och bidrar därmed till att underlätta för unionsmedborgarna att utöva sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom EU. De mål som eftersträvas med denna åtgärd är således av särskild betydelse inte bara för unionen och medlemsstaterna, utan även för unionsmedborgarna.
Ur identifieringssynpunkt skulle det vara mindre effektivt om lagringsmediet i identitetskort enbart innehöll en ansiktsbild istället för både en ansiktsbild och två fingeravtryck, eftersom faktorer som åldrande, livsstil, sjukdom eller kirurgiska ingrepp kan förändra ett ansiktes anatomiska egenskaper.
Den aktuella förordningen antogs däremot på felaktig rättslig grund och därmed enligt fel typ av lagstiftningsförfarande, det vill säga enligt det ordinarie förfarandet i stället för ett särskilt lagstiftningsförfarande som bland annat kräver enhällighet i rådet. EU-domstolen slår således fast att förordningen är ogiltig av det skälet.
EU-domstolen gör dock följande bedömning vad gäller det aktuella fallet. Om förordningen förklarades sakna giltighet med omedelbar verkan skulle detta kunna medföra allvarliga negativa konsekvenser för ett stort antal unionsmedborgare och för deras säkerhet inom området med frihet, säkerhet och rättvisa. Verkningarna av förordningen ska därför bestå till dess att en ny förordning, antagen med stöd av korrekt rättslig grund, träder i kraft, vilket ska ske inom skälig tid, dock senast den 31 december 2026.