EU-domstolen konstaterar i ett nytt avgörande (mål C‑178/22) att en nationell domstol ska kunna neka tillgång till trafik- och lokaliseringsuppgifter om brottet som utreds inte är uppenbart grovt.
Bakgrunden till EU-domstolens avgörande är ett italienskt brottsmål som handlar om stöld av mobiltelefoner. För att kunna identifiera gärningsmännen lämnade åklagarmyndigheten in en ansökan om att samla in uppgifter om enskildas elektronisk kommunikation till den hänskjutande domstolen i enlighet med italiensk lagstiftning. Enligt ansökan skulle uppgifterna omfatta samtliga uppgifter som alla operatörer hade samlat in genom spårning och lokalisering av ingående och utgående samtal och annan kommunikation under en viss tidsperiod. Uppgifterna skulle även omfatta samtliga anslutningar under perioden, inklusive anslutningar via roaming och obesvarade samtal.
Den hänskjutande domstolen tvivlade på om den italienska lagstiftningen som möjliggjorde ansökan är förenlig med tillämpliga bestämmelser i EU:s ePrivacy direktiv (direktiv 2002/58, ePD), närmare artikel 15.1 ePD enligt enskildas rätt till konfidentialitet vid elektronisk kommunikation kan inskränkas av EU-länders nationell lagstiftning under vissa förutsättningar. Enligt den aktuella italienska lagstiftningen kan en domstol bevilja tillgång till trafikuppgifter bland annat om det finns tillräckliga indicier för vissa brott, hot, trakasserier eller ofredande av personer via telefon. Enligt den hänskjutande domstolen har italienska domstolar ett mycket begränsat utrymme för att neka sådan tillgång eftersom tröskeln för att förutsättningarna ska vara uppfyllda är låg.
Mot denna bakgrund vilandeförklarade den hänskjutande domstolen det italienska målet begärde att EU-domstolen skulle tolka frågan om artikel 15.1 ePD utgör hinder för en bestämmelse i nationell lagstiftning såsom den italienska lagstiftningen som möjliggjorde ansökan.
EU-domstolen konstaterar att de villkor som ska vara uppfyllda för att leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster ska ge behöriga nationella myndigheter tillgång till de uppgifter som de förfogar över ska anges i nationell rätt. Sådan lagstiftning måste innehålla klara och precisa bestämmelser som reglerar räckvidden av och tillämpningsvillkoren för en sådan tillgång. En sådan tillgång kan i princip beviljas, i samband med bekämpningen av brott, endast för uppgifter om personer som misstänks vara inblandade i ett grovt brott. För att i praktiken säkerställa att dessa villkor, som garanterar att ingreppet begränsas till vad som är strängt nödvändigt, uppfylls till fullo, är det väsentligt att behöriga nationella myndigheters tillgång till de lagrade uppgifterna är – utom vid fara i dröjsmål, vilket ska motiveras i vederbörlig ordning – underkastad förhandskontroll genom domstols eller oberoende förvaltningsenhets försorg.
Gällande definitionen av begreppet ”grovt brott” erinrar EU-domstolen om att straffrätt och straffprocessrätt, i den mån unionen inte har lagstiftat på området, omfattas av medlemsstaternas befogenhet. Medlemsstaterna måste emellertid utöva denna befogenhet i enlighet med unionsrätten. Medlemsstaternas definition av ”grova brott” ska emellertid uppfylla de krav som följer av artikel 15.1 ePD och relevanta artiklar i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan), särskilt artiklarna 7, 8, 11 och 52.1 i stadgan. Vidare måste medlemsstaterna följa de allmänna principerna i unionsrätten, däribland proportionalitetsprincipen.
EU-domstolen konstaterar vidare att medlemsländerna inte får förvanska begreppet ”grovt brott” och, i förlängningen, begreppet ”grov brottslighet”, genom att inkludera brott som uppenbart inte är grova. För att kontrollera att det inte förekommer någon sådan förvanskning är viktigt att det görs en förhandskontroll till följd av en motiverad begäran om tillgång till uppgifter. En domstol som ska göra en sådan förhandskontroll ska kunna neka eller begränsa sådan tillgång när den konstaterar att det ingrepp i de grundläggande rättigheterna som en sådan tillgång skulle utgöra är allvarligt, samtidigt som det är uppenbart att det aktuella brottet faktiskt inte utgör grov brottslighet. Domstolen ska kunna säkerställa en korrekt balans mellan de legitima intressen som inom ramen för brottsbekämpning gör sig gällande för att svara mot utredningens behov, å ena sidan, och de grundläggande rättigheter avseende respekt för privatlivet och skydd av personuppgifter som tillkommer de personer vars uppgifter kan komma att lämnas ut, å andra sidan.
Slutligen svarar EU-domstolen följande på den hänskjutande domstolens fråga. Artikel 15.1 ePD utgör inte ett hinder för en nationell bestämmelse som ålägger en nationell domstol att efter en förhandskontroll av en motvierad bevilja tillgång till trafik- eller lokaliseringsuppgifter om den begärs i syfte att utreda brott som enligt nationell rätt kan leda till ett högsta fängelsestraff på minst tre år. Detta förutsätter att det finns tillräckliga indicier för att sådana brott har begåtts och att uppgifterna är relevanta för att fastställa de faktiska omständigheterna. Den nationella domstolen ska emellertid kunna neka tillgång till uppgifterna om de begärs i samband med en utredning som avser ett brott som inte är uppenbart grovt, med hänsyn till de samhällsförhållanden som råder i den berörda medlemsstaten.
EU-domstolen avgör inte målet inför den nationella domstolen utan besvarar endast den nationella domstolens fråga om hur EU-rätten ska tolkas. EU-domstolens beslut är dock bindande för nationella domstolar när de tolkar samma fråga eller liknande frågor. Detta innebär att den nationella domstolen måste avgöra det nationella målet i enlighet med EU-domstolens beslut.